Familjepolitik 2.0

I det senaste numret av Kristdemokraten har jag författat en debattartikel som handlar lite om de ekonomiska villkoren för ensamstående. Där föreslår jag bland annat att barnbidraget och bostadstillägget för barnfamiljer ska tas bort, och istället bli ett behovsanpassat barnbidrag som varje hushåll får söka och få ett visst ekonomiskt stöd tilldelat beroende på inkomst, antal barn och boendekostnader. När jag pratat med vänner om det här förslaget har jag hittills bara fått höra ”Ja, varför inte, det är ju det rimligaste!”. Några har haft tillägget att ”det finns nog inget parti som kommer gå till val på det…”. Det sista är jag fullt medveten om. Men det är bra att vi väcker frågan till diskussion och debatt. Mitt förslag kanske inte är den bästa lösningen, men dagens nuvarande system måste förändras då det är direkt orättvist många gånger om.

Men det är inte bara de ekonomiska villkoren som behöver korrigeras. När jag blev ensamstående såg det länge ut som att jag skulle förlora jobbet. Inte speciellt kul situation under hösten 2008. Men jag tjatade på min arbetsgivare, och det gick kanske att ordna en arbetsuppgift, men det är på obekväma arbetstider. Min räddning blev ”Nattis”, ett dygnetrunt öppet dagis där jag kan lämna min son. I Falköping är den här barnomsorgen populär och antalet barn ökar hela tiden och det är inte bara ensamstående som är i det här behovet. Men i många andra kommuner finns inte möjligheten alls. Detta måste Kristdemokraterna omedelbart börja arbeta med. Menar vi allvar med att familjerna själva ska kunna göra sina val, måste vi också ge familjerna rätt redskap!

Det finns många fler frågor att arbeta med, och det vore kul om Kristdemokraterna kan tänka sig att arbeta fram ett Familjepolitiskt manifest som bara handlar om ensamståendes villkor.

Läs gärna min debattartikel här: http://kristdemokraten.se/article.asp?Article_Id=29335

En politik med extra allt

Idag skriver partiledarna för de röd-gröna om sin jobbpolitik på Svd Brännpunkt. Jag konstaterar två saker. Inte en enda av deras satsningar är fäst vid ett löfte om att det är så här det blir om de vinner valet. Det är mycket ”Vi vill…” och ”Därför är vårt mål att….”. Om det blir regeringsskifte i höst kommer de röd-gröna partiledarna efter ett tag tvingas säga att det var en målsättning och deras ambition att det skulle bli som de skrev i Svd Brännpunkt. Säkert med tillägget att den borgliga regeringen kört den svenska ekonomin fullständigt i botten, så det gick inte att sänka några skatter, men nu håller de allt på att städa upp som de fått göra tidigare.

Det andra jag konstaterar är att inte en enda av de här dyra satsningarna beskrivs med hur de ska finansiera kalaset. Jag hoppas och tror att svenska folket inte går på ”Extra-allt” politiken (läs Tobleronepolitik).

Kristdemokraterna har drivit igenom 93% av de frågorna vi gick till val på 2006. Vi har med andra ord handlingskraft, vi gör det vi lovar och står för det. Valet i höst står mellan ett tryggt regeringsalternativ där folket vet vad de får, och ett i allra högsta grad otryggt regeringsalternativ som kan sluta vart som helst.

Fel beroende?

Läser på Svenska Dagbladets hemsida att Socialdemokraterna får minskat stöd från LO i år. Och? Att de över huvudtaget får stöd är ett konstruktionsfel. En facklig organisation måste alltid vara oberoende av politiska krafter och vara beredd att stå upp för sina medlemmars intressen likt andra organisationer får göra. Att sex kronor per medlem går till Socialdemokraterna per automatik är inte ett sådant oberoende.

Ibrahim Baylan, som blir intervjuad i artikeln, går så långt att han skyller det minskade anslaget från LO till Socialdemokraterna på Regeringen. Om han nu på allvar vill se den kopplingen borde han också vara tillräckligt skarpsynt för att inse att ett politiskt parti kan inte vara ekonomiskt beroende av en extern organisation.

I veckan som gick träffade jag en företrädare för Transportfacket. Han ville ge mig lite information och visade en nidbild av Fredrik Reinfeldt. Sen fortsatte han med att berätta allt dåligt den nuvarande Regeringen gjort. När jag bryter honom och påpekar att jag inte tycker det är positivt att facket som ska arbeta för mina intressen så ensidigt samarbetar med ett parti kommer det fram en riksdagsledamot. Partitillhörigheten är ingen högoddsare, tyvärr. Diskussionen om kopplingen mellan facket och Socialdemokraterna och alternativet att vara politiskt oberoende polariserar sig ganska snart. Vi lämnar den, och fortsätter med det de ville prata om vilket resulterar i en ensidig kritik av Regeringen från deras sida. Efter 15 minuter måste jag lämna dem, och konstaterar att det var tråkigt att de inte ville berätta för mig vad de kunde göra för mig som arbetstagare. De såg oförstående ut och menade på att de precis hade gjort det.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur facket skulle ställt sig till Alliansens jobbpolitik om de varit politiskt oberoende.